Väntan....

Sitter och tänker på var jag ska ta vägen om jag inte hittar en lägenhet till den 30 nov.

Var i helvete ska jag ta vägen!!!!!

Frustration, panik, ångest och oro avlöser varandra mer intensivare än vanligt.

Jag söker och söker men hittar inget.

Antingen så är dom för dyra eller så tar dom inte emot pga betalningsanmärkningar.

Men va fan jag har borgenär men det kvittar för det är deras policy.

Dom kan ta den policyn och dra åt fucking helvete. Trött på den här skiten nu.

Räcker för fan att jag mår som jag gör redan.

Jag är måttligt irriterad och förbannad kan man säga så ni får ursäkta språket.

Var och kolla på en lägenhet i Borrby igår skulle fått svar idag, men när kl närmade sig halv sju så ringde jag själv upp.

Då har inte han som har hand om uthyrningen kommit tillbaka från Stockholm eller var han nu var så får vänta tills nästa vecka innan man får besked på den.

FAN FAN FAN!!!

Vänta är inte min starka sida och speciellt inte när jag vet att jag inte har oddsen på min sida.

Och den här väntan på ett besked håller ändå ett litet hopp uppe av förväntan.

Och det vill jag inte vill veta domen direkt.

Men ja finns inte så mycket man kan göra mer än att sätta sig ner andas lugnt och bara härda ut.

Vet egentligen inte hur det ska gå till när jag ska in till psykologen, arbetsterapeuten eller läkaren.

Jag kan ju för fan inte sitta på en vanlig jävla buss för min löjliga sociala fobi.

Men om jag ska se saker positivt som alla säger till en hela jävla tiden

(testa ha det såhär 24/7 och se hur lätt det är att va positiv)

så lyckades jag faktiskt åka i bil dit och kolla på lägenheten och sen hem igen utan någon större attack.

Ja visst jag hade tagit stecolid innan, men det är inte alltid den hjälper till att hålla undan attackerna eller ångesten.

I vilket fall så hade jag bara kunnat skita i det , den tanken slog mig ett antal gånger under dagen , men jag åkte.

Fick ett beskedd av min stora syster med, hon har fått öka sin medicinering och ska ta den i minst ett år till.

Varkens hon eller jag är typer som oftast inte oroar oss i onödan utan allting löser sig typ.

Men när hon säger att hon börjar bli orolig, då börjar fan jag med bli det.

Vill inget hellre än att hon ska få bli frisk.

Jag hade mer än gärna tagit över hennes sjukdom med. ( turberkulos)

Ett PM till mig själv måste börja träna på allvar och försöka fixa med solningenför fuck vad min hy har blivit dålig av min medicin.

Men som vanligt kämpar jag på!

Håller modet uppe och gör det bästa av allt!

Peace out

//Flippz