Kärlek, kärlek, kärlek
Ett så omtalat ord med så stor tyngd , men ändån missbrukas ordet kärlek. För mig är kärlek något väldigt skrämmande åtminstone när det gäller att få och kunna ta emot. Det finns så många olika sorters kärlek med. Kärleken till min dotter har funnits där ända sedan hon låg I min mage, den är obeskrivbar. Hon är mitt allt och den största anledningen till att jag fortsätter kämpa. Sen har vi kärleken till mina vänner, finns bara ett fåtal jag verkligen älskar , som jag släpper in I mitt liv. Det är också dom som är den familj jag aldrig . Gör allt för att dom ska må bra. Sen har vi kärleken till killar, oj oj vad det är lätt att säga *jag älskar dig* när man innerst inne inte är helt säker . Och jag om någon har ett stort problem med att särskilja mina känslor. Jag dyker in I relationer för att sen upptäcka men hallå detta e fan inte rätt e det verkligen så här jag känner. Men där finns bara en som jag verkligen har haft de där känslorna för, bara en som jag någonsin älskat fullt ut både med kropp och själ. Den personen betyder allt för mig (bortsett från min dotter) Och först flydde jag undan allt det där för det skrämde mig. Förnekade att den verkligen existerade. Men det e min tur nu, jag släpper allt för detta.
Så man kan definiera kärlek på många sätt, och det är olika från person till person. För mig betyder kärlek att den är vilkorslös, att man alltid finns där för den personen, man lämnar aldrig dens sida vilka hinder livet än sätter upp.
Så tror jag då på kärlek? Hade jag fått den frågan för några månader sedan hade mitt svar varit ett självklart nej även om jag själv kan älska. Men idag är svaret JA , jag tror på kärleken och att den kan vara lika underbar som den kan vara hemsk. Det gäller bara att inte sluta tro och att släppa in den utan fruktan.
