JAG VILL DÖ!!!!!!!!!!!!!!

ORKAR INTE MÅ SÅHÄR LÄNGRE

VAFAN SKA JAG TA MIG TILL!?!

VILL SNITTA UPP MINA ARMAR, BARA SE DE VÄLKOMMANDE BLODET RINNA

KÄNNA HUR JAG LÄTTAR OCH ÄNTLIGEN FINNER RO

BEFRIA MIG FRÅN MITT FÄNGELSE!!!!!!!!!

Helgen,

Inte haft ork att skriva trots att jag borde. Får försöka göra en sammanfattning.

Fredagskväll var helt sjuk, ville bara springa från mig själv, kändes riktigt sjukt.

När jag pratade gick det i 180 och kände själv hur stressad jag blev, sen torr i munnen och våt både i händer och fötter. Sömnen gick åt helvete med.

Skulle vila efter frukost men var för högt snark här inne av den jag delar rum med så det gick inte. Fick lägga mig i behandlningsrummet. Men jag kunde inte varva ner och det spände runt hjärtat som fan. 

Efter middagen bestämde jag mig för något jag aldrig tidigare vågat.

Men jag vill prova allt nu för att må bättre, så det blev akupunktur, 5 nålar i båda öronen.

Det var okej, kändes väldigt obehagligt emellan åt. Men dom ggr jag kom in i avslappningen var det så skönt.

Och ännu skönare var det att jag inte hade en massa tankar i huvudet.

Fick ont i huvudet och axlarna efteråt och sen kom ett kraftigt illamående och yrsel.

Resten av dagen gick åt att hitta den där känslan igen av välbehag men misslyckades.

Var även ute och gick och cyklade lite på motionscykeln.

På kvällen bad jag om att få sova i tvrummet, kände jag behövde en hel natts sömn.

Blev väckt 2 ggr av att dörren gick igen , och inte fick jag ligga och dra mig på morgonen för *** kom in och skulle cykla, blev förbannad och skrek - Ut härifrån! Men nej han skulle minsann cykla. Fråga om han inte såg att det var upptaget och sa till honom igen. Helt jävla sjukt.

Personalen får fan hålla koll på en sån dement jävel.!!

Dagen igår var riktigt upp och ner, började med att jag blev väckt ju, sen kände jag dom konstiga *inre skakningarna* som jag bäst kan beskriva det.

Byggde puzzel med L.

Var yr och det kom illamående över mig även när jag pratade och skratta med.

Och ja pratet gick i 180, känns som om jag inte kan sakta ner när jag väl börjat, känner torrheten i munnen och svettningarna blir hemska. Gick ut en runda. Sen cyklade jag 3 ggr under resten av kvällen.

Tog akupunktur på kvällen vid ca 23:30 fick min insomningstablett 15 min senare kl 24 tog vi ut nålarna.

Gick och la mig, måste ha somnat pladask för minns knappt att jag lagt mig.

Blev störd några ggr i morse men kunde somna om igen, väldigt skönt.

Vaknade igen med dom där *inre skakningarna* riktigt obehagligt.

Nu känner jag mig bara riktigt trött och hungrig samt ett tryck vid hjärtat och händer som är svettiga.

Lyckades sätta mig på cykeln lite och fördrev lite tid där.

Annars så går mycket av mina krafter mycket till att hindra mig själv från att skada mig.

Är jobbigt med den tanken som finns där hela tiden.

Försöker stå ut men är fan inte lätt.

Peace out

flippz

Var hoss psykologen vid 16:15 idag. Var riktigt jobbigt. Hela dagen har varit jobbig. Önskar detta kunde försvinna nu,

Vet inte hur jag ska beskriva känslan runt hjärtat, är svårt att förklara...

...

Känns typ som när man får en oros känsla i magen en sån gnagande känsla.... Tomhet fast ändå inte.

Är dyngsur om både händer och fötter, sjukt jobbigt.

Hur ska jag hitta ut ur detta helvete?!?

Hur ska jag kunna acceptera denna känslan som hela tiden är där men visar sig på olika sätt?

Hur mycket ska min kropp orka?

Hur mycket mer kommer jag orka?

Vill redan ge upp och försvinna.

Vill bli fri!!

Peace out

//flippz

Gråt!

Fika dags vid 15, gick ut lite tidigare för att ta en frukt och försöka vara lite social. Orka inte vara där så gick tillbaka till rummet och satte mig på sängen, då bara kom det, inte en tår utan verkligen grät.

Gick över på en liten stund för fick svårt med andningen, men skönt att det kom ut lite i vart fall.

Jag grät för att jag inte orkar mer, trött på detta. Är det inte ångest eller panikattacker , så sticker det i hjärtat, innan kändes det precis som när ett ben el fot *sover*.

Och så går det ut i armen i vågor. Det är riktigt obehagligt. Tycker hjärtat slår sjukt hårt ibland, ser hur tröjan rör sig i takt med dunkandet, intalar mig själv att det bara är ångesten, men hur ska jag veta  att det *bara* är den när dom inte kollat mitt hjärta?

När jag berättar hur jag mår säger dom bara att det beror på ångesten, men hur kan dom vara så säkra på det? 

Jag har aldrig haft en ordentlig utredning, jag har bara sagt hur jag mår i kroppen just nu, jag kan ju lika gärna ha hittat på allt. 

Första gången jag fick en blankett, är flera år sedan, att fylla i så blev resultatet att jag tydligen var djupt deprimerad. Sen vet jag inte vad det blev av det *stora* testet på 577 frågor fick aldrig något svar från den psykologen , hon hörde aldrig av sig mer och jag försökte nå henne flera ggr men utan resultat.

Uppe i Kalmar fick jag diagnosen borderline-känslomässig personlighetsstörning, och vad jag minns blev jag inte utredd på något närmare håll. 

Fick nya papper att fylla i, denna gången om ADHD. Var två papper ett med om hur jag var som barn och ett hur jag är nu. Enligt min läkare så fick jag ganska höga poäng och hon skulle ta upp det med en överläkare.

Men det lades tydligen med på is.

Sen flyttade jag ner här, och ja se vart jag är nu.

Visst lyssnar dom på mig, men inte tillräckligt, tycker jag.

Jag vill ju vara säker på vad jag har el vad jag inte har.

Men jag ska tydligen bara koncentrera mig på min ångest och attackerna.

Men tänk om det är något som bidrar till det då? Jag vet inte.

Vill bara må bättre. Vill ha en dag där jag inte känner den här yrseln, svettningarna, stickningarna el domningarna.

Vill det så jag vet om att jag kan bli frisk att man faktiskt kan må bra.

Att där finns något att kämpa för.

peace out

//flippz

Another day in paradise....

Det är kaos inne i min kropp, känns som om jag ska gå i tusen bitar.

När ska detta ta slut? När ska jag få må bra?

Trött på att kämpa hela jävla tiden. Hela livet har varit en kamp för överlevnad, vill att det ska vara över nu.

Kunna slappna av utan att vara på helspänn 2 sekunder efter.

Och den här yrseln är skit jobbig, den sätter igång attacker jag borde kunna avstyra, känns som om hela marken under mig gungar, blir mer och mer svettig men fryser samtidigt. Torr i munnen, försöker fästa blicken på något och intala mig själv att det inte är någon fara.

Jag kan klara det.

Sitter ner och äter min mat, försöker stänga ute alla ljud och koncentrera mig på maten.

Äter lugnt och sakta, håller mig kvar i situationen .

Sitter två andra vid mitt bord L har jag träffat innan och pratat lite med. Men den andra är nya här, eller i vart fall ny för denna turen jag är här, Jobbigt, vill inte hon ska börja prata med mig. Försöker se upptagen ut med maten. Tittar ner, färdig, reser mig upp, yrseln har lagt sig lite.

Damen säger : Vilken fin ring!

Känner att jag måste vara artig och svara. Berättar att jag fått den av min storasyster. Börjar gå därifrån känner hur jag spänner mig och är varm i hela kroppen, yrsel igen. 

Sätter min disk, tackar för maten , går in på mitt rum och äter min banan och börjar skriva.

Sticker till i hjärtat flera ggr, obehagligt och jobbigt.

Försöker hitta mina tankar, kan inte.

Peace out

//flippz

Fix me .....

Hade jag kunnat hade jag slitit sönder mig själv för att komma bort från den här känslan. Minsta lilla ljud igårkväll utlöste en obehaglig ilning i hela kroppen på mig, som en stött, och jag hade ett konstigt pirr eller vad man ska kalla det för runt hjärtat. Trodde jag skulle få känna mig lite okej när jag gick upp idag men näfan.

Försökte somna om efter frukosten men det gick inte , för mycket ljud från *rumskamraten* och för mycket krypningar i kroppen.

Bestämde mig för att gå ut, inte varit ute sen i söndags, det gick okej men kroppen är på helspänn hela tiden. Vänsterarmen upp runt hjärtat har jag en konstig känsla,, halvt av domnad och stickningar. Kan detta verkligen vara ångest?

Sen att jag förmodligen kommer skrivas ut nu gör inte saken bättre, känner en enorm press på mig.

Är ju inte bästa miljön att komma hem till , och jag behöver lugn och ro för att kunna försöka jobba på detta själv.

Önskar verkligen att jag hade haft ett eget krypin.

Känner mig så enormt maktlös.

Varför ska det alltid finnas människor som ska styra och ställa över en?

Varför, när man väl hamnat på ett sånnt här ställe ska man bli utkastad innan man känner sig stabil nog att inte ta till självskadsmetoden?

För som jag har känt nu så är jag riktigt nära att göra det.

Vill bli frisk nu..... 

:(

Peace out

//flippz

Min hund har blivit mamma...

I fredags kom valparna. Tyvärr så var jag ju inte hemma men min syster och hennes vän hjälpte tekkla.
Hon fick 7 st men tyvärr så var den första dödfödd. Men blev 3 friska hanar och 3friska tikar.
Jag var hemma på permiss lördag till söndag så fick träffa dom små liven :)
och dom är ju bara så söta vi var ju lite rädda för vad det skulle komma ut för något då pappan amerikansk bulldog och min är en rottwailer/amstaff. Här kommer lite bilder...

                                             Pappan:

 

Mamman:

Vecka 7

Nyfödda:

1 dag gammla:

4dagar:

Det var inte igår .....

..... man skrev. Har hänt en hel del sen sist, som vanligt. Mitt mående är fortfarande likadant, ångest som gnager sönder mig inifrån. Har hamnat på psyk med. Det som jag alltid sagt att jag inte skulle. Men här e' jag, varit här sen 1 månad tillbaka.

Slipper mediciner åtminstone, har bara stecolid vid behov och hade det inte varit för att dom är beroendeframkallande och att man blir tolerant och måste öka efter ett tag så hade jag tagit varje dag bara för att slippa detta.

Men har i vart fall fått en riktig psykolog nu som jag ska gå till 2 ggr i veckan i 3 månader, jag hoppas verkligen det hjälper. Jag vill må bra och kunna jobba igen, vill kunna leva livet igen utan att hindras av panik och ångestattacker.

Igår kröp det i hela kroppen på mig och idag har jag ett enormt tryck över bröstet. Jag gör allt för att kämpa och hålla mig kvar. Men vet fan inte hur länge jag orkar.

Tänker på Felizia hela tiden, samtidigt så känner jag att vafan är jag för en mamma egentligen kan för fan inte ens gå utanför dörren längre :(

Önskar av hela mitt hjärta att jag snart slipper den här skiten.

För min dotters skull.

Peace out

//flippz

En bra beskrivning av mitt liv just nu

KRASCH.
Så gick livet i bitar. När man för en gångs skull är beredd att kämpa så hindras man från att göra det.  Vad gav ni mig? Vad hjälpte ni mig med? Det har gått en månad och jag är trött. Jag har upprepat det varje dag nu. Det kommer bli bra , du kommer få den rätta hjälpen snart. Inget hände. Absolut ingenting. Nu har jag tröttnat på att vänta, jag är less på att inte tas på allvar. Jag har ingen lust att kämpa längre. Jag är trött på att ni leker superhjältar. Nej, inget kommer bli bra . Ingen kommer att hjälpa dig.
KAOS
Jag lever i ett stort kaos. En balansgång mellan livet och döden. Två viljor inom mig och jag vet inte vilken jag ska lyssna på. Vem jag ska lita på. Mina bästa vänner är rakbladen. De som gång på gång får smeka mig längst armarna. Mina bästa vänner, rakbladen, tar sönder mig. Men jag kan inte låta dom gå. Har inte kraften att ta mig upp.
SMÄRTA
Jag jobbar dygnet runt. Inte från 9 till fem som de flesta andra. Nej, jag jobbar dygnet runt. Mina krafter går ut till att hålla mig i liv. Inte dö. Stå ut med paniken.  Stå ut med livet. Och glöm inte ta dina mediciner. Aldrig får jag ens en kafferast, ingen semester eller skift. Jag önskar att jag kunde byta liv. En kvart hade räckt. Låta mig få prova på det ljuva livet. Hur det är att vara frisk. Hur det är att leva livet. Utan demonerna.

.....

Avgrundens rand....

Varje andetag jag tar är en kamp för livet.... Tänker inte ge upp.... Tänker inte ge efter...
Jag ska besegra min panikångest och min konstant gnagande ångest och oro inom mig.
Orkar inte tänka vissa dagar när den har sitt grepp om mig. Alla dessa tankar som far i huvudet.

 Vill vara frisk så man kan känna sig som en *normal* människa igen. Vill kunna röra mig bland folk, jobba och va en bra mamma till min underbara dotter. Visst gör jag så gott jag kan , jag älskar min dotter men min sjukdom hindrar mig från att göra en massa saker jag velat hitta på med henne.
Kan inte vara kul att alltid vara inne när man är hoss sin mamma. . . Och det gnager inom mig att det inte alltid varit såhär och varför det kunde bli såhär. Har levt med det i 5 år nu.
Och läkarna har bara gett mig nya mediciner hela tiden för att dämpa ångesten och allt därtill. Och dom har inte lyssnat på mig när jag sagt att jag inte är deprimerad och att medicinen inte hjälper mig. Men att självklart blir man låg av att vara fången i sig själv.

Jag tror på att man kan bli fri från sin ångest genom att lära sig hantera den och inte vara rädd när den kommer. Självklart är det lättare sagt en gjort och det kommer vara en tuff , lång väg dit innan jag är *normal* igen....

För två veckor sedan hade jag en sådan intensiv och lång attack ( från fredag kväll till lördag kväll) att jag för första gången inte klarade av att hantera den själ jag var tvungen att åka in till akutpsyk. Det var något jag alltid bävat inför och jag inte trodde jag skulle behöva.
Men jag hade ingen känsel i benen , min vänstra arm var helt av domnad förutom stickningarna och det kändes som jag hade världens hjärtattack ( inte för jag vet hur det känns men kan tänka mig det är lite åt det hållet) Kändes som om någon höll om mitt hjärta och kramade till hela tiden. Jag var yr och kräktes hela tiden. Trodde verkligen jag skulle dö.
Aldrig upplevt att en attack varat så länge och var så intensiv hela tiden så det skrämde mig så sjukt mycket.
Men hur eller hur så hamnade jag på psyk tillslut och varit där i två veckor nu. Första veckan var ett helvete hade ångest och oro över att jag skulle hamna i samma situation igen sen skulle dom prova en annan medicin på mig. Trots jag sa jag var medicin känslig. Och fyyyyy fan va dålig jag blev... jag bara låg, kunde inte röra mig... tillslut sa jag till att jag inte klarade mer och sköterskorna här höll med mig, dom såg hur dålig jag blev. . . Så jag slutade förra söndagen.... Trodde jag skulle bli kry igen men nu hade jag gått på benzo en hel vecka plus den andra medicinen skulle ur kroppen så satan vilken *avtändning* jag hade....
Men det blev bättre dag för dag och jag har accepterat att jag lider av detta och att jag behöver hjälp för att lära mig hantera den. Är fortfarande yr och har ångestattacker som avlöser varann konstant... Men tror att kroppen håller på att återställa sig efter alla år med olika mediciner och efter den tuffa natten och resten av tiden efter....
Så jag försöker kämpa på.... Tar en dag i taget och för första gången på många år vågar jag tro och hoppas på att jag kan bli fri från detta helvete.


peace out

//flippz

Var ett tag sedan....

... jag skrev... Men har varit inne i en jobbig period.
Ibland känner jag att jag verkligen vill öppna upp mig helt i min blogg. Samtidigt vet jag inte hur pass personlig jag vill bli.... Måste fundera över det. Skriver ju trots allt för att rensa mitt lilla huvud lite och få ut lite av allt som snurrar där inne.


Men idag är det i vart fall ingen bra dag att börja....

peace out

//flippz