Avgrundens rand....

Varje andetag jag tar är en kamp för livet.... Tänker inte ge upp.... Tänker inte ge efter...
Jag ska besegra min panikångest och min konstant gnagande ångest och oro inom mig.
Orkar inte tänka vissa dagar när den har sitt grepp om mig. Alla dessa tankar som far i huvudet.

 Vill vara frisk så man kan känna sig som en *normal* människa igen. Vill kunna röra mig bland folk, jobba och va en bra mamma till min underbara dotter. Visst gör jag så gott jag kan , jag älskar min dotter men min sjukdom hindrar mig från att göra en massa saker jag velat hitta på med henne.
Kan inte vara kul att alltid vara inne när man är hoss sin mamma. . . Och det gnager inom mig att det inte alltid varit såhär och varför det kunde bli såhär. Har levt med det i 5 år nu.
Och läkarna har bara gett mig nya mediciner hela tiden för att dämpa ångesten och allt därtill. Och dom har inte lyssnat på mig när jag sagt att jag inte är deprimerad och att medicinen inte hjälper mig. Men att självklart blir man låg av att vara fången i sig själv.

Jag tror på att man kan bli fri från sin ångest genom att lära sig hantera den och inte vara rädd när den kommer. Självklart är det lättare sagt en gjort och det kommer vara en tuff , lång väg dit innan jag är *normal* igen....

För två veckor sedan hade jag en sådan intensiv och lång attack ( från fredag kväll till lördag kväll) att jag för första gången inte klarade av att hantera den själ jag var tvungen att åka in till akutpsyk. Det var något jag alltid bävat inför och jag inte trodde jag skulle behöva.
Men jag hade ingen känsel i benen , min vänstra arm var helt av domnad förutom stickningarna och det kändes som jag hade världens hjärtattack ( inte för jag vet hur det känns men kan tänka mig det är lite åt det hållet) Kändes som om någon höll om mitt hjärta och kramade till hela tiden. Jag var yr och kräktes hela tiden. Trodde verkligen jag skulle dö.
Aldrig upplevt att en attack varat så länge och var så intensiv hela tiden så det skrämde mig så sjukt mycket.
Men hur eller hur så hamnade jag på psyk tillslut och varit där i två veckor nu. Första veckan var ett helvete hade ångest och oro över att jag skulle hamna i samma situation igen sen skulle dom prova en annan medicin på mig. Trots jag sa jag var medicin känslig. Och fyyyyy fan va dålig jag blev... jag bara låg, kunde inte röra mig... tillslut sa jag till att jag inte klarade mer och sköterskorna här höll med mig, dom såg hur dålig jag blev. . . Så jag slutade förra söndagen.... Trodde jag skulle bli kry igen men nu hade jag gått på benzo en hel vecka plus den andra medicinen skulle ur kroppen så satan vilken *avtändning* jag hade....
Men det blev bättre dag för dag och jag har accepterat att jag lider av detta och att jag behöver hjälp för att lära mig hantera den. Är fortfarande yr och har ångestattacker som avlöser varann konstant... Men tror att kroppen håller på att återställa sig efter alla år med olika mediciner och efter den tuffa natten och resten av tiden efter....
Så jag försöker kämpa på.... Tar en dag i taget och för första gången på många år vågar jag tro och hoppas på att jag kan bli fri från detta helvete.


peace out

//flippz