I en annan del av mig....

Skriker mitt riktiga jag om att bli fri.

Fri från denna jävla sjukdom som gör mig så isolerad.

Varför kan den inte bara försvinna?

Jag vill inte ha konstant ångest när jag inte ens vet vad det är som orsaker denna dagliga galenskap.

Blir så förbannad på mig själv att jag inte kan slå mig fri från skiten.

Hur svårt ska det vara liksom?

Hur svårt ska det vara att ta på sig skorna och gå till affären, som man gjort tusen ggr innan?

Va fan liksom.

Det är fan inte kul.

Och långt där inne hör jag mig själv skrika.

KÄMPA!!!!

Men det är de enda jag gör.

Jag kämpar varje dag.

Tänker inte ge upp även om det är sjukt frestande.

I'm a fighter.

Men mitt liv är inte bara negativt eller ja vill inte säga negativt för jag är inte negativ av mig ( det blev många negativa där LOL)

Jag kämpar på och visst vissa dagar är bara för mycket men jag försöker hitta det positiva i dom ändån.

Allt händer av en orsak.

Och att jag mår såhär nu är kanske min prövning.

Och jag måste bara försöka acceptera det och låta det ta sin tid.

Vilket är väldigt svårt eftersom jag är sjukt otålig och hatar vänta, fråga dom som verkligen känner mig hahaha.

Jag har vänner, min syster och min dotter som älskar mig för den jag är.

Som inte pressar mig eller misstror mig och mitt måeende,

som är tålmodiga.

Det uppskattar jag som fan, för just nu kan det inte vara lätt att ha mig som vän.

.

Jag älskar verkligen er

tack för att ni finns där för mig.

Ni gör det värt att kämpa.

♥♥♥♥♥♥♥♥